för ca 10 år sedan

Då för ca 10 år sedan var värken i min kropp som värst. En dålig behandlad allergi och astma på det gjorde det inte bättre.
Jag var mer frånvarande än närvarande på mitt arbete i hemtjänsten. 
När jag var på arbetet så borde jag ibland inte varit det men eftersom jag tillhör den där gruppen som är som gamla Labradorer,  lojala och plikttrogna så var jag på plats trots att jag knappt kunde gå eller knappt fick luft.

Smärtan var då ett normalläge. Var dag var en dag med pillerintag och sammanbitna tänder för att ta mig igenom dagen och det hade hållit på så ett antal år.

Jag var på otaliga besök hos läkare och blev både trodd och misstrodd. Det blev många undersökningar, sjukgymnastik, behandlingar. Till slut fann man gamla benbrott i fötterna som hade självläkt, cystor i fotleder, broskbildningar m.m. . Mina höfter, rygg hade konstant inflammationer därav smärtan. 

Att gå med ständig smärta tar på orken och humöret. En läkare till och med erbjöd mig "lyckopiller" vilket jag inte tog emot. Jag ville ju bara ha hjälp med att bli av med smärtan. Inte " bli glad " och fortfarande ha ont..

Jag  gick till arbetet, gjorde det jag var tvungen att göra för att sedan krascha när jag kom hem. U har fått dra ett jättelass i så många år och barnen fick säga god natt till sin mamma istället för tvärtom. Galet..

Trädgården blev mitt "andningshål". Jag satt på rumpan och rensade ogräs. Jag gick runt och klippte lite här och lite där. På så vis höll jag kroppen i rörelse och jag njöt av att bara få "vara"
Ofta satte jag för höga krav på mig själv och det ledde bara till besvikelse. Jag ville så mycket men kroppen sa stopp. Ibland pressade jag kroppen till det yttersta för att sedan få lida av det ett par dagar efteråt..

Det var många gånger som jag fick frågan om jag ville hänga med vänner och göra något. Jag sa ja eftersom jag så gärna ville, för att sedan få säga nej i sista stund. 


I min trädgårds så har jag inga förväntningarna på mig. Det är ingen blomma som blir besviken att jag inte kan vara med dem just den stunden och jag behöver inte bli besviken på mig själv.

Nu , 10 år senare så mår jag så mycket bättre än vad jag gjorde då. U sa till och med för några dagar sedan att jag peaka nu. Han sa att jag har inte varit så här pigg under alla våra år ihop ,som snart är 30 . Han skulle inte ha sagt så.  Två dagar senare så fick han hjälpa mig upp från golvet för jag kunde inte komma upp pga. av extrem smärta I höfterna :S

Mina mindre bra dagar är färre nu än då när det var ett "normaltillstånd" men det gör dem nästan värre när de kommer över mig nu.Jag är ju inte längre van att ha så ont så det blir så intensivt när de kommer.

Hur det kommer sig att jag ändå mår bättre? Ja en stor del är att jag slutade som undersköterska i hemtjänsten och blev Samordnare istället. En övergång som var jätte jobbig för mig men  nödvändig. Jag älskade att få möta deras äldre i deras hem och på deras villkor. Jag älskade att hitta lösningar och att finnas där för dem , att få göra skillnad, Jag saknar mötena med "mina äldre" .

Nu arbetar jag som samordnade på ett vård-omsorgsboende och jag gillar verkligen att gå till arbetet. Här får jag också chansen att göra skillnad men på ett annat sätt Dagarna fylls med kontakt med kollegor, bemanningsfrågor m.m och dagarna bara flyger iväg!

Nu kan jag anpassa mitt arbete efter hur jag mår. Jag kan sätta mig när jag behöver. Jag behöver inte vara rädd att fotlederna låser sig när jag springer ned för trappan. Jag kan ta hissen.

Även att jag mår bättre så är inte min energinivå så pass hög att jag orkar jobba och sedan umgås med vänner efteråt jobbet. Detta har gjort att jag har dragit mig undan lite. Jag vill inte lova något. Jag säger oftast nej tack när jag blir inbjuden. Att umgås med vänner ger mig energi men jag måste planera för det bara. Jag måste fortfarande hushålla med min energi hur tråkigt jag än tycker att det är.

U får fortfarande dra ett stort lass här hemma. Vad gjorde jag utan denna underbara människa?

Min familj,  hem och min trädgård är min räddning. Här hemma kan jag gå runt och se eländig ut utan att få höra "vad trött du ser ut".. Här behöver jag inte hålla skenet uppe.

Här växer ogräset tillsammans med perenner. Här tar projekt lite längre tid , ibland flera år och det är helt okej. Här älskar jag att vara.

Jag är imponerad om ni har orkat läsa ända hit. Detta inlägg var verkligen inte meningen att bli ett gnäll inlägg. De finns de som har det så mycket värre än vad jag har men jag vill bara uppmärksamma att ibland är inte allt som man tror att det är. 
Ibland så behöver man berätta så människor kan förstå hur till exempel värk påverkar personen som lider av det och de som är runt omkring. Ibland behöver man få veta varför personer drar sig undan för att på så vis förstå. Allra helst så önskar jag så klart att människor frågar istället för att bara gå runt och tro men det är tyvärr inte så.


Ha det bäst!

Kommentarer

  1. Det var mycket bra beskrivning av hur det kan vara. 🙏

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, det kan så klart och är olika från person till person.
      Ta hand om dig och ha en fortsatt go dag :)

      Radera

Skicka en kommentar

När jag läser era kommentarer så värmer det ända in i hjärteroten.
Jag svarar på era kommentarer så snart jag kan.


Om ni inte har en egen blogg och vill lämna en kommentar så går det bra. Välj bara profilen anonym innan ni klickar på publicera knappen.